Men, tänker många när de ställs inför denna fråga, är inte frisk och osjuk samma sak? Nej, det är det inte, och det är av avgörande betydelse att förstå varför det förhåller sig på det viset.
Hälsan tiger still, sägs det, men är det verkligen så?
Många tycks tro att man aldrig ska behöva uppleva den egna kroppen, utan att den ska sköta sig själv. Om den gör sig påmind är det illa. Det traditionella sättet att tänka och tala om hälsa bygger på axiomen att frisk är man så länge man inte är sjuk. Och känner man av sin kropp beror det på en skada eller sjukdom som ska behandlas bort, så att man snabbt blir frisk och besvärsfri igen.
Detta synsätt är föråldrat och felaktigt. Sjukvård syftar inte till att göra någon frisk. Sjukvårdens beting är att diagnosticera och behandla sjukdomar och lindra obehagliga symptom. I den mån sjukvården ger sig in i ett hälsovårdande sammanhang är det för att förebygga, det vill säga tidigt upptäcka risk för sjukdom och hjälpa individen att eliminera den skadliga faktorn och därigenom motverka vidare sjukdomsutveckling.
Men, invänder någon, om man framgångsrikt behandlar eller förebygger det sjuka blir väl patienten frisk?
Nej, inte nödvändigtvis. God hälsa är inte bara frånvaro av sjukdom, utan närvaro av friska funktioner i kroppen och själen. God hälsa är inte något man självklart har tills man drabbas av sjukdom. God hälsa har egentligen inte så mycket att göra med frånvaro av sjukdom, utan beror mer på om biologiska och psykiska funktioner är igång och kroppens och själens behov uppfylls i tillräcklig grad. Det innebär att vi behöver en hel arsenal av hälsoskapande beteenden som varje dag möjliggör för vårt fysiologiska och psykologiska maskineri att fungera på ett bra sätt. Vi behöver ett stort antal goda vanor som medför att vi utsätter oss för tillräckligt mycket positiv påverkan. När allt detta fungerar ingår stimulans, belastningar, vila och uppbyggnad, mänsklig gemenskap, utmaningar och belöningar med flera friskhetsförutsättningar i rätt proportioner i ens dagliga liv.
Brist på friskhet snarare än sjukdom
Vi ser en förvånansvärt hög grad av ohälsa i Sverige. Allt fler människor rapporterar olika slag av illabefinnande och sjukskrivningarna ligger kvar på en oroväckande hög nivå trots de senaste årens försök att strama åt utbetalningarna från Försäkringskassan. Orsaken är kanske nya mystiska sjukdomar som sjukvården inte rår på? Nej, i själva verket rör det sig inte alls om nya sjukdomar, utan om livsstilsberoende, beteendeutlösta och psykosociala hälsoproblem som snarare är att kategorisera som brist på friskhet än som sjukdom.
Stressutlösta utmattningsreaktioner, psykosomatiska besvär, vällevnadssymptom i form av fetma, högt blodtryck, höga blodfetter, förhöjda insulinnivåer med flera störningar i metabolismen, är alla exempel på detta. Ur praktisk synvinkel kan vi inte bara se till riskfaktorer (vad som ska undvikas) utan vi måste börja tänka pedagogiskt och pragmatiskt.
Den som vill göra något åt sin hälsosituation behöver lägga till fler hälsobefrämjande beteenden i sin vardag, snarare än att sluta göra fel. Det är inte eliminering av skaderisker och felaktiga beteenden som är den moderna hälsovårdens största utmaning, utan snarare att skapa modeller för att hjälpa människor att utveckla nya friska beteenden.
Vår kroppsliga och själsliga anpassningsförmåga räcker inte alltid till inför de onaturliga betingelser vi nuförtiden lever under. Många människor har inte etablerat en tillräckligt hälsoskapande livsstil för att kunna hålla sig i god form fysiskt och psykiskt. De skapar inte tillräcklig motvikt till de nedbrytande inflytelserna i det dagliga livet. Vår anpassningsförmåga överskrids på flera sätt i ett modernt liv: maten vi äter är dåligt balanserad ur näringssynpunkt, våra fysiska aktiviteter är otillräckliga och ensidiga och de psykosociala betingelserna har blivit så komplicerade att ett växande antal människor går omkring med ett nästan oavbrutet psykiskt stresspåslag och brist på effektiv mental återhämtning.
Det är fullt normalt och rimligt att då och då inte må riktigt bra, att känna av någon obehaglig kroppssignal. Tyvärr söker många orsaken till sitt tillfälliga illabefinnande i en diagnos som läkaren förväntas ställa genom sjukdomsletande undersökningsmetoder.
Vår egen förmåga att skapa (eller åtminstone aktivt och medvetet påverka) vår egen livsstil ― att själv ta aktiv ställning till hur vi vill äta, sova, arbeta, koppla av, vila, umgås med vänner, stimuleras, avnjuta kultur, gå i skogen, följa med barnen till skolan, vara med i en förening etcetera ― är i själva verket mer avgörande för hälsa och lycka än att få ökad tillgång till sjukvård.
Vi behöver alla lära oss att medvetet och aktivt lägga till på den positiva hälsoskapande sidan i högre grad än att försöka dra ifrån på den negativa. Den principen gäller såväl på det individuella planet som på arbetsplatser och i samhället i stort.
I det proaktiva perspektiv som anläggs i denna bok har vi inte särskilt mycket nytta av att fördjupa oss i sjukdomarnas mysterium (patogenes). Vi ska i stället intressera oss för hälsans mysterium. Hur går det till att må bra och orka prestera bra? Goda kroppsliga och själsliga funktioner utforskas i ett tvärvetenskapligt forskningsområde som kallas salutogenes.
Hälsans mysterium
Salutogenes är läran om hur hälsa och välbefinnande uppkommer och fungerar. (Jämför med patogenes som är kunskapsområdet om sjukdomars uppkomst, vilken givetvis ligger till grund för sjukvård.) Den salutogena infallsvinkeln leder genast till ett utvecklings- och förbättringsscenario, eftersom man här intresserar sig för olika grader av friskhet, oavsett förekomst av sjukdomar och problem.
Salutogen forskning är en ung och fortfarande eftersatt medicinsk och psykologisk disciplin. Dess principer röner allt större uppmärksamhet och har på sistone sökt sig ut från det socialpsykologiska och personlighetspsykologiska fält där den började till alla aspekter av vår biologiska och psykosociala tillvaro.
Salutogena beteendemedicinska tillämpningar finns numera inom många aspekter av hälsovården. För individen handlar det om att göra sitt bästa för att hålla ihop sin livssituation, kontinuerligt anpassa sina vanor och vid behov lära in nya hälsoskapande beteenden för att må så bra som möjligt inom ramen för givna inre och yttre förutsättningar.
Beteendemedicinsk hälsomodell. Den som tror att man antingen är sjuk eller frisk lider av väsentlig kunskapsbrist. I själva verket finns det mellan sjuk och frisk inte bara en utan två gränssnitt: dels övergången mellan sjuk och osjuk, dels övergången mellan frisk och ofrisk. Härigenom uppstår en mittzon. Där befinner sig människor som är varken friska eller sjuka. Då mår man dåligt för att man är otillräckligt frisk. Man kan alltså vara osjuk och ändå ha besvär. I mittzonen känner man av symptom genom att det gnisslar i kroppsdelar som inte har fått sina behov tillfredsställda på sistone. Det beror då på att kroppen eller själen inte har utsatts för tillräckligt mycket positiv påverkan och därför inte orkar fungera på ett friskt sätt. Enda sättet att ta sig ur denna belägenhet är att göra mer av det man tidigare har gjort för lite av. Kännedom om mittzonen är en förutsättning för att förstå varför det inte räcker att undvika skadlig påverkan, förebygga skador. För att må bra måste man utsätta sig för tillräckligt mycket positiv påverkan.
Den forskningsgren som studerar hur sjukdomar uppstår kallas patogenes. Den patogena grundprincipen lyder: Man blir sjuk om man utsätts för mer skadlig påverkan än man tål. Den patogena forskningen har varit oerhört intensiv under de senaste hundra åren och har lett till utvecklandet av en mängd tester och prover som vi numera kan ta för att upptäcka sjukdomar tidigt i förloppet. Ihop med nya fantastiska behandlingar har detta medfört att vi numera har desarmerat många sjukdomar som för bara 50 år sedan var vanliga dödsorsaker och källa till stort mänskligt lidande.
De flesta har lätt att förstå de preventiva (förebyggande) konsekvenserna av den patogena principen och kan omsätta dem i praktiken genom att undvika risker och avhålla sig från skadliga och sjukdomsframkallande beteenden.
Men den salutogena tålighetsaspekten är det många som missar. Om man undviker alltför mycket avtar kroppens förmåga att hantera belastningar. Ett överdrivet preventivt levnadssätt leder till skörhet. Den som exempelvis av rädsla för benbrott undviker alla fysiska belastningar får till slut ett så skört skelett att minsta påfrestning leder till en fraktur. Den som av rädsla för infektioner överdriver renlighet och desinficerar sig överallt hela tiden saboterar det naturliga infektionsförsvaret och blir i långa loppet ett allt lättare offer för bakterier, svampar och virus.
Salutogen jämvikt. Energin som tas ut måste uppvägas av energin som sätts in. Förbrukade resurser måste återställas innan man är redo för nya tuffa tag.
Detta resonemang för oss över till den salutogena aspekten av hälsomodellen. Det är endast genom att förstå och i praktiken tillämpa den salutogena principen som man kan hålla sig frisk och må riktigt bra.
Den salutogena principen lyder: För att må bra måste man utsätta sig för tillräckligt mycket positiv påverkan.
Hur skicklig man än är på att undvika risker och eliminera skadlig påverkan, kommer man inte längre än till mittzonen i figuren ovan med en sådan förebyggande (preventiv) livsstrategi. För att ta sig vidare åt det friska hållet på skalan måste man aktivt utsätta sig för sådant som är bra för en. En stor del av det som är hälsobefrämjande utgörs av belastningar som för stunden kan vara obehagliga men som på sikt gör att friska funktioner i kroppen och själen förstärks.
Ett annat sätt att uttrycka den salutogena principen lyder: avlastad förtvinar, ovilad går sönder.
Denna formulering lyfter fram de två sidorna av innebörden i positiv påverkan. Belastningar stärker genom att tvinga återhämtningssystemet att bygga upp. Högra vågskålen i figuren representerar vårt anabola system. Det är viktigt att veta att det är ett reaktivt system, alltså bygger upp bara de resurser i kroppen och själen som behövs. En person som genom sina vanor väger lätt i den vänstra vågskålen kommer strax att krympa på högersidan också. Och omvänt: i en människa som engagerar sig, bryr sig och regelbundet anstränger sig, kommer det anabola systemet att aktiveras i motsvarande grad och bygga upp tillräckliga resurser för att tåla just sådana fysiska och psykiska belastningar. Man kan alltså inte vila sig i form med mindre än att man först har ansträngt sig.
Slutsatsen ur den salutogena beteendemedicinska hälsomodellen är följaktligen att det inte går att må riktigt bra om man inte regelbundet utsätter sig för belastningar. Det är inte bekvämt att må bra. Denna insikt är nödvändig för att förstå det starka sambandet mellan positiv stress och god hälsa.
I många djurstudier har man kunnat se att hälsan förbättras markant hos de djur som regelbundet utsätts för påfrestningar, förutsatt att de får tid att återhämta sig ordentligt mellan varven. De djur som ingår i dessa aktiverade grupper får till och med mycket längre livslängd än artfränder som får ha det lugnt och bekvämt hela tiden.
Förmågan att hantera stress på ett aktivt och medvetet och kompetent sätt, så att man håller sig i sin positiva stresszon, utgör således en viktig del av de förmågor som vi människor behöver tillskansa oss för att hålla oss i god form med ett starkt välbefinnande och hög prestationsförmåga. Förmågan att hålla sig långt ut till höger på skalan kan vi kalla hälsokompetens. En essentiell komponent i den är i sin tur förmågan att bedriva balansakten på hög nivå. Den praktiska innebörden i uttrycket ”hålla sig i den positiva stresszonen” är alltså att regelbundet utsätta sig för allehanda belastningar, både fysiskt och psykiskt, och dessemellan se till att återhämta sig ordentligt.
Om denna balansakt ska kunna ske på en hög nivå behöver man ha god kännedom om båda vågskålarna så att man får hög verkningsgrad i sina insatser både vad gäller att prestera och att bygga upp sig och ladda ny energi.
Vad är välbefinnande?
Syftet med att lära sig använda den offensiva stresshantering som den här boken handlar om är att upprätthålla hög prestationsförmåga och samtidigt må bra både kroppsligt och själsligt. Med må bra avses inte bara hurtiga friskvårdstermer, såsom matchvikt och bra flås, utan välbefinnande i en djupare bemärkelse, en under stora delar av vardagen närvarande känsla av livskvalitet, glädje och entusiasm. Äkta välbefinnande är en förutsättning för att man ska kunna vara en högpresterare. Den energi varmed vi presterar kommer ur vårt välbefinnande i vid bemärkelse. Därför hör förmågan att upprätthålla ett höggradigt välbefinnande nära ihop med prestationsförmåga och är en viktig aspekt av det som vi kallar offensiv stresshantering.
I ordböckerna definieras välbefinnande som en upplevelse av harmoni, må bra, vara tillfreds, glädjas åt livet, räcka till för att engagera sig i det som man tycker är angeläget samt någorlunda kunna bemästra de utmaningar som man ställs inför. Ett begrepp som ligger nära välbefinnande är livskvalitet.
När livet har hög kvalitet känns det bra att finnas till, det som jag gör är meningsfullt, jag upplever att jag förstår mig på det som jag är med om och kan hantera de flesta situationer, det känns värdefullt att vara med i livet på min del av planeten, och jag är delaktig i något mycket större än bara jag och min egen privata bekvämlighet.
Välbefinnande och livskvalitet innebär inte att man ständigt och oavbrutet mår bra. Det är snarare förmågan att tolka det som man är med om som meningsfullt, att ofta summera många olika upplevelser och mentala tillstånd till en positiv grundkänsla: ”Mitt liv är meningsfullt.”
Välbefinnandets beståndsdelar pusslas varje dag ihop till en ny självkänsla. Proportionerna varierar dag för dag, därmed också graden och typen av välbefinnande. Dessa variationer beror inte så mycket på yttre omständigheter som de flesta av oss i allmänhet tycks tro, utan mer på vad vi själva gör med våra upplevelser, hur vi fokuserar vår uppmärksamhet.
Välbefinnande kan inte utlösas av någon enskild, i förväg given, yttre företeelse, utan beror av vår egen tolkning av allt som händer i och omkring oss.
Välbefinnandets komponenter
- Närvaro. Intensiva upplevelser, fortlöpande engagemang i det som pågår nu.
- Ofta återkommande trygga och sköna känslor. Rika affekter över huvud taget verkar vara en viktig ingrediens i välbefinnande. Total frånvaro av negativa affekter ― såsom ilska, ledsnad, sorg och dylikt ― är inte ett kriterium för välbefinnande, däremot att känslolivet domineras av stärkande och upplyftande tankar och upplevelser som skapar återkommande glädje och medkänsla.
- Självtillit som en förvissning om att ”vad som än händer kommer jag ner med fötterna först” och optimism i bemärkelsen tilltro till livets utveckling åt önskvärt håll. Denna självtillit bidrar till livsmod, alltså att möta nya utmaningar med tillförsikt och att man därigenom kan ägna sig mer intensivt åt att uppleva nuet.
- Frihet från fruktan och oro, det vill säga att inte ägna tankekraft på bekymmer och hot, utan på upplevandet av det som händer nu.
- Förmågan att anta rimliga utmaningar, så att man är stimulerad och engagerad men inte orolig för utgången, kan i en komplicerad och krävande livssituation vara avgörande för välbefinnandet.
En förutsättning för välbefinnande är förmågan att skapa känsla av meningsfullhet och att se sig själv som ingående i ett större sammanhang än bara personliga vinningar av prestige och pengar. Detta större sammanhang behöver inte vara religiös tro och samfundstillhörighet i traditionell betydelse, utan kan vara en högst personlig övertygelse om vad som först och sist är värdefullt i livet. Omsatt i praktiken innebär det att en av de absolut viktigaste saker som vi alla bör sträva efter är en självupplevd egen insikt i vad det är som ligger i och bakom begreppet välbefinnande ― alltså vår egen djupa innebörd i att må bra ― som vi sedan kan bära med oss och ständigt inspireras av och vägledas av i det dagliga livet.