Positiv stress har lika starka kopplingar till god hälsa och prestationsförmåga som den negativa stressen har till ohälsa och nedsatt funktionsförmåga.
Det är inte önskvärt att vara fri från all stress. Dels för att adekvata stresspåslag behövs för att anpassa prestationsförmågan. Dels för att vi behöver stress i form av varierande fysiska och psykiska belastningar för att tvinga det anabola systemet till att bygga upp kroppen och hjärnan så att vi tål nya belastningar. Långvarigt avlastade och stressbefriade människor blir bräckliga och svaga och tål efter ett tag allt mindre belastningar.
Detta fenomen har studerats av flera olika forskningsgrenar vilka samstämmigt har kommit fram till att vår kropp ständigt bryts ned och byggs upp igen. Denna oavbrutet pågående ombyggnadsprocess går till på det viset att den kropp som byggs upp just nu konstrueras för att tåla de belastningar den har utsatts för på sistone. Om en arm har fått arbeta hårt de senaste veckorna kommer den gradvis att byggas om till att bättre och bättre tåla dessa belastningar. Detta fenomen kallas för plasticitet, och det är denna anpassningsförmåga som ligger till grund för de effekter vi kan se på vår egen kropp efter en tids regelbunden fysisk träning.
När det gäller muskler och skelett är det för alla självklart att det är så det fungerar, och ingen blir förvånad över att armen i fråga växer och blir starkare. Efter hand kan musklerna hantera allt tyngre vikter och skelettet tål allt större brytkrafter. Däremot väckte det viss uppståndelse i forskarleden när man på 1990-talet upptäckte att även hjärnan uppvisar denna plasticitet. Det har visat sig att de delar av hjärnan man flitigt använder utvecklas och i vissa fall till och med växer sig större. Det omvända gäller också: de delar av hjärnan som inte utnyttjas på flera veckor krymper.
Ett sätt som plasticitetsprincipen tar sig uttryck i verkligheten ser vi exempel på varje dag vid ortopedmottagningar där patienter med brutna armar eller ben avgipsas efter några veckors fixering. (Anledningen till att brutna skelettdelar måste fixeras är att om de rör på sig under läkningsveckorna tolkar hjärnstammen det som att en led behöver bildas där och då växer skelettdelarna inte ihop.) När patienterna avgipsas rycker de ofta till av förfäran när de får se sin förtvinade arm. De fyra till fem veckorna i gips har medfört att musklerna också avlastats, och därmed har de tillbakabildats så att mindre än hälften återstår.
Ett annat exempel på hur plasticiteten yttrar sig i praktiken är om man sätter en svart lapp för ena ögat och behåller den på några månader. Det nya öga som byggs upp under den tiden kommer att anpassas efter att det inte används och när lappen tas bort är man blind på det ögat. Samtidigt kan man se att de delar av hjärnbarken som tidigare bearbetade signalerna från det ögat gradvis förtvinar även de.
Vi måste alltså regelbundet använda och anstränga alla delar av kroppen för att hålla oss funktionsdugliga, starka och stryktåliga. Hjärnstammens anabola system bryr sig inte om att investera resurser i kroppsdelar som är långvarigt avlastade.
I vår svenska kultur har det de senaste 30 åren smugit sig in en myt som säger motsatsen, alltså att det är skadligt att utsätta sig för belastningar och att det bästa är att slippa påfrestningar. Delvis beror detta på att vi blandar ihop bekvämlighet med äkta välbefinnande, men det är inget unikt svenskt utan är ett fenomen som man kan se i alla rika länder. Däremot är det inte så vanligt i andra länder att överdriva betydelsen av riskminimering som vi gör i Sverige. Vi svenskar är utan konkurrens bäst i världen på prevention (förebyggande) och det är jättebra såtillvida att vi har lägst incidens av skador och smittsamma sjukdomar. Men det preventiva förhållningssättet har i vissa avseenden gått till överdrift och blivit ett hinder för god hälsa.
Positiv stress behövs för att hålla sig frisk
Det räcker inte att vara osjuk för att ha en god hälsa. Friskhet förutsätter att man är i god form, har mycket energi, en kropp och en hjärna som är pigg och välfungerande. Läran om hur sjukdomar uppstår kallas patogenes. Praktiska tillämpningar av patogena lärdomar använder vi för att undvika skadlig påverkan som framkallar sjukdomar. Men man kan inte förebygga sig frisk. Friskhet kan bara uppstå om man utsätter sig för tillräckligt mycket positiv påverkan. Detta fenomen studerar man i en helt annan forskningsgren som kallas salutogenes. Det salutogena axiomet lyder: Avlastad förtvinar – ovilad går sönder. Denna tes illustreras i figuren nedan.
Hållbara högpresterare är skickliga på att bedriva denna beteendebalans på hög höjd.
Båda sidorna måste uppväga varandra för att livet ska vara i balans och hälsa upprätthållas. De biologiska naturlagar som våra kroppar följer gör att vi inte kan leva i ett kantrat tillstånd särskilt länge. Båda sidorna måste följas åt. Det är alltid den lägsta sidan som avgör på vilken nivå jämvikten inställer sig. Om den ena sidan sjunker kommer den andra enligt naturlagarna med nödvändighet snart att följa efter.
Innebörden i det salutogena axiomet är alltså att om man vill vara stark, uthållig, energisk, pigg, glad, intresserad och engagerad, frisk och i god form måste man se till att regelbundet belasta sig hårt både fysiskt och psykiskt. Dessemellan måste man återhämta sig, återställa förbrukade resurser, ”gå i depå”, ”ladda batterierna”, eller vad man nu föredrar att kalla högersidan av vågen. Den som slarvar med vilan hinner inte bygga upp sig mellan varven. Efter ett tag kommer man inte längre att tåla tunga belastningar. Anpassar man då inte ansträngningsnivån efter vad man faktiskt tål, drar man förr eller senare på sig en skada eller blir utmattad. Alltså: ovilad blir energifattig och skör.
Den som belastar sig för lite eller för sällan kommer också att bli bräcklig och orka allt mindre. Om vänstersidan krymper anpassar sig nämligen högersidan snabbt så att jämvikt bibehålles – men på lägre nivå. Alltså: avlastad blir svagare och kan till och med förtvina om det hela pågår en längre tid.
Sjukvård gör ingen frisk
Låt oss nu titta på det här ur en annan synvinkel. Hur går det till att må dåligt? Jo, det kan man göra på två sätt.
En typ av illabefinnande och lidande uppstår på grund av sjukdom eller skada. Det är sådan ohälsa som sjukvården är till för att avhjälpa. Om läkaren lyckas ställa rätt diagnos kan en behandling sättas in och sjukdomen botas eller åtminstone bromsas upp.
Målet för sjukvården är att göra patienterna osjuka. Men inte friska. Sjukvård har aldrig gjort någon frisk. Sjukvård kommer aldrig att göra någon frisk i bemärkelsen glad, energisk, pigg, motiverad, engagerad, spänstig, stark, uthållig. Sjukvården har inget direkt att göra med god hälsa, god form och livskvalitet. Bara med ohälsa. Och inte alla former av ohälsa, utan bara de som beror på patologiska processer, det vill säga sjukdomar och skador.
Gnissel i maskineriet
Må dåligt kan man emellertid göra av andra orsaker än sjukdom.
En annan typ av ohälsa beror på brist på friskhet. Denna typ av hälsoproblem är alltså inte sjukdom. Den är snarare ”gnissel” i någon del av hälsomaskineriet som inte fått vad den behöver på sistone. Detta fenomen kallas för ”funktionell ohälsa”. Innebörden i det uttrycket är att det inte finns någon behandling att sätta in därför att det inte finns någon sjukdom att behandla. Funktionella symptom beror på att personen har gjort för lite av något som den gnisslande kroppsdelen hade behövt mer av för att orka fungera på ett friskt sätt (och som visas med den streckade pilen från frisk till ofrisk-osjuk i figuren).
Salutogen beteendemedicinsk modell.
Vår kroppsliga och själsliga anpassningsförmåga räcker inte alltid till inför de kraftigt förändrade betingelser vi moderna människor lever under. Många människor har inte etablerat en tillräckligt hälsoskapande livsstil för att kunna hålla sig i god form fysiskt och psykiskt. De skapar inte tillräcklig motvikt till de nedbrytande inflytelserna i det dagliga livet.
Vår anpassningsförmåga utmanas på flera sätt i ett modernt liv. Förvillande desinformation vräks över oss från TV, internet, veckotidningar och kamouflerad reklam som kan vara svår att stå emot. Maten vi äter är dåligt balanserad ur näringssynpunkt. Våra fysiska aktiviteter är otillräckliga och ensidiga. De psykosociala betingelserna har blivit så komplicerade att ett växande antal människor går omkring med ett nästan oavbrutet stresspåslag och brist på effektiv mental återhämtning.
Så inte är det konstigt att så många mår dåligt nuförtiden. Det gäller bara att förstå att det inte beror på sjukdomar, utan på en livsstil som inte motsvarar hur våra kroppar och själar är funtade.
Förändra beteenden
Lösningen på det problemet är inte att be en läkare om piller eller ge någon annan form av behandling. Lösningen är att börja bete sig annorlunda. Närmare bestämt börja göra mer av det man verkligen behöver, så att kroppens behov tillfredsställs och gnisslande kroppsdelar kan börja fungera normalt igen.
Som synes i den beteendemedicinska modellen i figuren finns mellan sjuk och frisk inte bara en utan två gränser. Man är inte antingen frisk eller sjuk. Det finns en stor mittzon där man är varken eller.
Man kan också vara bådadera samtidigt i olika delar av sin kropp och själ. Bevisligen finns det kroniskt sjuka och handikappade människor som är glada ändå och har ett bra liv i alla andra avseenden. Men betydligt fler är ingendera, de som befinner sig i osjuk-ofrisk-zonen. De mår dåligt utan att vara sjuka. De mår dåligt därför att de är otillräckligt friska. Deras symptom kan bara avhjälpas genom att de själva börjar göra mer av det nyttiga de har gjort för lite av på sistone, så att de tar sig tillbaka till friskzonen.
Ur praktisk synvinkel kan vi inte bara se till riskfaktorer (vad som ska undvikas) utan vi måste börja tänka pedagogiskt och pragmatiskt. Den som vill förbättra sin hälsosituation behöver lägga till fler friska beteenden i sin vardag snarare än att höttas åt med pekfingret och undervisas om att han bör sluta utsätta sig för risker.
Det är inte eliminering av skaderisker och felaktiga beteenden som är den moderna hälsovårdens största utmaning. Snarare är det att skapa modeller för att hjälpa människor att utveckla nya och friska beteenden.
Vi behöver alla lära oss att medvetet och aktivt lägga till på den positiva och hälsoskapande sidan i högre grad än att försöka dra ifrån på den negativa. Denna salutogena princip gäller både på det individuella planet och i organisationer.
Ensidighet och enformighet fungerar inte för oss människor. En väl sammansatt ”mix” av många olika aktiviteter och upplevelser krävs för att en människas kropp och själ ska få alla sina behov tillgodosedda.
Den som drar ner alltför många kanaler till nära noll kan inte må bra på lång sikt. Oftast sker det oavsiktligt, därför att man försöker dra upp någon kanal till max. Det kan bara ske på bekostnad av andra kanaler. En bra nivå att sikta på i de flesta kanalerna är sex till åtta av tio möjliga. Ingen klarar att vara i toppform och göra sitt allra bästa i alla avseenden hela tiden, så i praktiken är det sällan reglaget står på tio av tio. Priset blir för högt. En sådan satsning skulle ske på bekostnad av alla andra aspekter av livet och är därför inte hållbar i längden.
Professor Kalkyl
En annan liknelse som speglar den här principen kommer mig att tänka på ett seminarium under någon av de sista terminerna under min läkarutbildning i Lund. En av röntgenprofessorerna höll specialundervisning för tre av oss läkarkandidater som visat intresse för ett ämne som låg utanför den ordinarie kursplanen. Vår lärare den eftermiddagen var en legend vid Lunds universitetssjukhus, en riktig ”professor Kalkyl”. Ibland var han så vimsig och disträ att han kunde tystna mitt i en mening, sträcka pekfingret i luften och utbrista ”javisst, ja”, rusa ut ur salen och lämna hundra förbluffade studenter i ovisshet om han skulle hitta tillbaka och komma ihåg vad han höll på med.
Den här dagen var han emellertid närvarande och i sitt esse när han fick redogöra för hur upptäckten av ett nytt röntgenkontrastmedel gått till och vilka fördelar det erbjöd jämfört med gamla kontrastmedel.
När det blev dags för fikapaus bjöd han med oss till personalens fikarum och serverade oss från termosar som stod på en rullvagn. Medan han hällde upp fortsatte han sin lilla miniföreläsning. När han kom till sin egen kopp tittade han upp på oss för att se efter om vi lyssnade. Det gjorde vi. Dittills.
Men från och med den stunden minns ingen av oss något mer av vad han sa. Vi minns bara kaffet som rann ut över hela vagnen, över kanten och ner i professorns vänstra sko. Då rynkade han pannan, kom av sig lite i sin utläggning och tittade ner. Där såg han en kaffetermos. Ur den rann kaffe. Det rann och rann.
”Tack, det räcker!” utbrast han. ”Sluta hälla, människa!” skrek han och såg sig förtvivlat omkring som om han letade efter någon.
Hans blick återvände till handen som höll i termosen och följde armen uppåt axeln, tills han insåg att det var hans egen högerarm.
”Hoppsan”, sa han då käckt. ”Var det jag som hällde?”
Så ställde han ifrån sig termosen och fortsatte sin utläggning utan att låta sig bekomma.
Vi tre studenter är fortfarande överens om att det enda vi minns därefter är det kippande ljud som uppstod när han frenetiskt pumpade upp och ned med vänsterfoten för att få kaffet ur skon. Utan att avbryta sig. Han pratade på som om inget hade hänt. Men vi uppfattade inget av det han sa, därför att det andra som utspelade sig var alltför överväldigande.
Kaffe i skorna
Den här minnesbilden kommer för mig ibland när jag möter människor som gnäller över hur obehagligt det är med kaffe i skorna - trots att det är de själva som häller.
”Hallå där! Vrid lite på huvudet och se vad som egentligen händer”, vill jag säga till dem. ”Häll inte allt ditt kaffe i en enda kopp. Om du zoomar ut lite ser du att du har tolv kaffekoppar framför dig. Dagens kaffekanna räcker till lite mer än halvfullt i alla tolv om du bara prioriterar rätt och planerar ditt hällande.”
Precis så fungerar vår hälsa. Det är inte den överfulla koppen som ställer till störst problem för oss. Det är de tomma kopparna som ger oss symptom och besvär.
Se till att varje vecka hälla lite kaffe i alla dina koppar. Fördela din tid så att alla dina kroppsliga och själsliga behov får åtminstone någon skvätt. Låt inte en enda kopp rinna över på bekostnad av alla andra, utan ransonera klokt.
Omväxling är följaktligen ett nyckelord för att hålla sig frisk och energisk.
Modet att utmana sin stresskänsla
Ett annat nyckelord är mod. Modet att utmana sina rädslor. Ibland är ju det som är bra för en obehagligt. Om man då fegar ur går man miste om en möjlighet att utsätta sig för något som skulle vara bra för en. Många gånger behöver det inte ens handla om rädslor, utan bara lathet och ovilja att få det obekvämt.
Det är en form av mod som krävs för att utmana sig själv i sådana situationer och kliva ur sin komfortzon när man innerst inne vet att det vore bra för en. Ibland när man hör kommentaren ”nej, jag orkar inte” är det i själva verket modet som fallerar. Många är så bekvämlighets- och trygghetsberoende att de går miste om utmaningar som krävs för att hålla sig i god form.
I andra situationer är det modet att utmana andra som krävs för att man ska kunna må bra. Den som är konflikträdd och undviker alla konfrontationer med andra, inte står på sig, inte förhandlar, utan viker ned sig och är till lags, den personen löper risk att svika sig själv för att det kortsiktigt känns bekvämare.
En vanlig missuppfattning är att vi alltid ska lita på vår känsla och gå på de ingivelser som ”intuitionen” ger oss. Ibland är det förvisso helt rätt att göra så. Kruxet är att känslomässiga impulser inte går att lita på. Väldigt ofta uppstår de ur bekvämlighet eller rädsla och betyder att egot vill bespara sig en ansträngning. Om man följer en sådan ”defensiv intuition” blir resultatet ett undvikande-beteende, som innebär att rädslan för obehag gör att man går miste om en möjlighet.
Som tur är har de flesta av oss ganska goda förutsättningar att ta sig fram i livet även om det blåser motvind. Med lite träning i ”målmedvetenhet” kan det bli ännu bättre.
Grundprincipen för detta är att när vi vill något, hett eftertraktar något, då gör vi oss beredda på att ge oss ut ur komfortzonen och ta i. Just denna mentala beredskap för stress och obehag krävs för att vi ska ge oss i kast med tuffa utmaningar.
För att livet ska bli bra måste vi bedriva det aktivt och modigt, beredvilligt ta lite risk då och då. Utan utmaningar, ansträngningar, stress, påfrestningar går det inte vara en engagerad och entusiastisk person som bryr sig och aktivt bidrar till det man tycker är viktigt. De som blivit beroende av bekvämlighet viker ner sig inför utmaningar, även inför sådana som bär med sig möjligheter till ökad livskvalitet.
”Den modige lever inte för alltid
– men den alltför försiktige lever inte alls.”
Richard Branson, äventyrare
Jag var för ett tag sedan på polishögskolan i Sollentuna för att föreläsa för några polisbefäl under vidareutbildning. När jag hade kommit en bit in på området stod jag inför ett tjugotal polishundar som satt på rad tvärsöver gången. Jag gillar hundar och är inte rädd för dem generellt, men visst tvekade jag inför tanken att tränga mig mellan två av de där glupande käftarna. Jag blev stående en liten stund i väntan på att hundförarna skulle uppmärksamma min belägenhet och skapa en lucka i ledet som jag kunde passera genom.
Under tiden dök det upp ett annat djur på scenen. En liten katt kom ut ur buskaget på ena sidan och gick mellan mig och hundarna över gången till buskarna på andra sidan. Den passerade mindre än tio meter framför raden av hundar. Det kändes som om Sollentuna drabbades av jordbävning. Marken vibrerade när alla hundarna började darra av upphetsning. Eftersom de var kommenderade att sitta, utövade de sin suveräna impulskontroll och satt kvar. Men skakade och gnydde gjorde de – och slickade sig om munnen. Den fräcke lille kissemissen överlevde sin cat-walk.
Jag blev oerhört nyfiken. Vad hade han siktat in sig på i buskaget på andra sidan? Det måste ha varit något katt-viktigt för att han skulle utsätta sig för sådan livsfara, eller hur?
Snacka om positiv stress och förmåga att fokusera så att hinder och bekymmer inte tar överhanden. Imponerande. Eller var det dumdristigt? Kanske det var en hjärnskadad katt som inte förstod vilken fara han utsatte sig för?
Bedömningen beror på hur pass väl katten kände hundarnas uppfostran och kunde göra en realistisk bedömning av farans art. Förmodligen visste han av erfarenhet att polishundarna inte skulle jaga efter honom. Men om inte, ja, då hade han ju bara tur, och den kan ta slut snabbt.
Långsiktig framgång har sällan särskilt mycket med tur att göra. Fast det är vanligt att mindre målmedvetna människor i omgivningen avundsjukt kommenterar den stresståliges framgångar som om han eller hon bara har tur. Det känns förmodligen som en bekväm ursäkt för att slippa ändra sig själv, anstränga sig mer och öva upp sin skicklighet.
Anledningen till att människor som utnyttjar sin positiva stress når framgång i högre utsträckning än andra är att de tar i och anstränger sig, studerar, tränar, förbereder sig, filar på de avgörande detaljerna, envist fokuserar på utförandet av beteenden som leder till målet. Andra människor kan önska sig samma sak och svara ”oh, javisst, gärna” när man frågar dem om de har samma mål. Men det som skiljer dem från den med en äkta målmedvetenhet är beredskapen att utsätta sig för stress, det vill säga kliva ur sin komfortzon, vara beredd på tuffa tag och att bli både mentalt och kroppsligt trött. Människor som inte uppriktigt och helhjärtat är beredda på obehagen utanför komfortzonen kan i och för sig agera någorlunda målfokuserat men de väljer bekväma beteenden i första hand. Några svindlande höjder når deras prestationer inte. Jämfört med en riktigt målmedveten kollega ser man snart hur de fegar ur inför de tuffa utmaningarna för att slippa det obekväma och obehagliga.
Det är här ledarens input kan bli avgörande. Många människor behöver guidas ut ur sin komfortzon och få hjälp att svårighetsgradera de utmaningar de antar, så att de inte hamnar i den negativa stresszonen, tar sig vatten över huvudet och misslyckas. Många ambitiösa unga, oerfarna, potentiella högpresterare ger upp på grund av att de inte får adekvat vägledning in i utmaningstrappan när de kommer ut i arbetslivet. Alltför många obehagliga upplevelser förknippade med utmaningar kan få stresskänsliga talanger att komma av sig och gå miste om en lovande yrkesutveckling.
Svaga, lågpresterande, utvecklingsobenägna, lättstressade personer har ibland just en sådan erfarenhet av att misslyckas. Det har skapat en rädsla inom dem för allt vad utmaningar och stress heter, vilket har saboterat deras fortsatta personliga utveckling. Som ledare kan man hjälpa dem ur detta dilemma genom att ge dem uppgifter och utvecklingsmål som tvingar dem endast en liten bit utanför sin komfortzon åt gången.
Jag har genom åren coachat många unga chefer och specialister som har börjat få problem på grund av en ohejdbar vana att bara köra på i full fart, ta på sig allt ansvar, anta alla utmaningar. När det beteendet en bit in i vuxenlivet visar sig dysfunktionellt kan vissa inte ställa om sig. För dem finns bara allt eller inget, och då stagnerar deras utveckling. Detta gäller givetvis inte bara för chefer utan alla kategorier av medarbetare i en organisation, var och en på sin nivå. En klok chef vägleder därför varje medarbetare in i sin optimala takt genom att vid behov hjälpa dem att justera de mål de sätter upp för sin egen utveckling så att de kan hålla sig i den positiva stressen.
Vikten av att gå i depå
Ork och uthållighet är i praktiken en mycket viktig aspekt av positiv stress: det räcker inte att man löser ett riktigt svårt problem en gång. Att göra sitt allra bästa inför en enstaka tuff utmaning är sällan någon större bedrift. Det är när man kan göra om det regelbundet som det blir en värdefull kapacitet. I definitionen av positiva stressreaktioner ingår därför, som vi såg ovan, vilan efter anspänningen. God återhämtning, återuppbyggnad av förbrukade resurser i kropp och själ, ”depåbesök” med god kvalitet, är en förutsättning för att vara redo för nya tuffa, utmanande, stimulerande, meningsfulla uppgifter om en stund igen. Och nästa dag. Och nästa vecka, månad, år. . .
Anta utmaningar och anstränga sig
Att ha det tufft på jobbet, med stora utmaningar, innebär inte automatiskt att vara utsatt för negativ stress. De flesta mår faktiskt bra av utmaningar. Men vi vill ha manöverutrymme som gör att vi kan påverka vår situation. Arbetsglädje betyder inte att ha det lugnt och skönt, utan snarare att vara stolt över goda prestationer.
Stimulans, sund upphetsning, använda sina resurser och känna sig nyttig, lära sig nya saker och växa som människa, det är innebörden i att vara positivt stressad.
Positiv stress överlappar delvis begreppet entusiasm, alltså beredvillighet att anta utmaningar och anstränga sig för att uppnå något angeläget, iver att kämpa för något viktigt även om det innebär att man får kliva ur sin komfortzon och utsätta sig för obehag. Känslan av att bry sig, vara engagerad, vilja göra skillnad, försöka vara med i matchen och mobilisera sina resurser ingår både i fenomenet positiv stress och i äkta arbetsglädje.
Utnyttja positiv stress
Låt oss summera det vi har gått igenom om betydelsen av att utnyttja den positiva stressen:
- Den som undviker all stress går miste om positiva stressreaktioner och kan då inte hålla sig i god form varken fysiskt eller psykiskt.
- Den som är långvarigt stressbefriad kommer att stagnera i sin utveckling.
- Den som är totalt avlastad kommer att förtvina.
- Positiv stress inbegriper kvalitativ återhämtning. Den som inte varje dag går i depå går så småningom sönder.
- Positiv stress är nödvändig för att kunna prestera på hög nivå.