Prestationsförmåga

När vi presterar gör vi nytta, skapar något av värde, inte bara till följd av tillfällig tursamhet utan gång på gång, även under press och motstånd

Enligt ordboken betyder prestera: åstadkomma något önskvärt, ofta trots svårigheter.

Ordet kom till svenska språket redan på 1700-talet (från franskan) med samma betydelse som det har än idag. Det kan härledas till latinets prestare som betyder: ansvara för, uträtta, fullgöra, skapa.

Studier av högpresterare som över lång tid förmår göra sitt bästa har visat att de delar ett antal gemensamma kännetecken. I förstone ter sig dessa forskningsrapporter spretiga och bara delvis samstämmiga. Efter en stunds analys ser man dock att skillnaderna till stor del är skenbara. Ingen enhetlig terminologi har utvecklats, olika forskare använder olika beteckningar för ungefär samma saker.

Nedan har jag ställt upp en något förenklad sammanfattning av det hela. Vi har tagit fasta på de praktiska, träningsbara aspekterna av det som avgör en persons förmåga att utnyttja sina resurser och långsiktigt hållbart prestera på toppen av sin förmåga, och delat in dem i sex komponenter:

1. Kunskap och skicklighet (teknisk kompetens)
2. Motivation
3. Prioritering
4. Fokus
5. Mod
6. Energitillgång och uthållighet

Låt oss gå igenom dem i tur och ordning.

 

Kunskap och skicklighet

Kombinationen av kunskaper och praktisk skicklighet brukar man kalla kompetens. En kompetent person besitter både teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter utvecklade genom långvarig träning och gedigen erfarenhet så att han/hon verkligen behärskar sin uppgift. Riktigt kompetent blir man inte bara för att man är påläst, men heller inte av enbart praktisk erfarenhet, utan det är just kombinationen som gör att man kan bli riktigt effektiv och smart i det man sysslar med. Skicklighet uppstår bara om man tränar och uppövar färdigheter att utföra (arbets-)momenten med precision, tempo och god kvalitet, och håller sig teoretiskt uppdaterad så att man hela tiden förstår vad man sysslar med. Malcolm Gladwell har i sin senaste bok sammanställt data som tyder på att efter 10 000 timmar effektiv träning börjar man nå sin fulla potential. Visst kan man utveckla ännu större skicklighet även därefter, men då handlar det om finslipning av en redan god teknik.

Till skicklighet bidrar ibland även en del ”talang”, det vill säga grundläggande personliga resurser, vilka är svåra att träna upp (kroppslig fysionomi, motorisk begåvning, intellektuell begåvning, medfödd språkbegåvning, musikgehör eller dylikt). Generellt kan man säga att vi människor bör försöka utnyttja våra talanger och dra fördel av våra styrkor.

Total brist på talang, eller rättare sagt motsatsen till talang, det vill säga en medfödd svaghet, ska man också ha respekt för, och låta bli att spilla för mycket krut på att försöka bli bra på något man aldrig kan lära sig ordentligt. Vissa människor har bara inga förutsättningar att bli sångare, hur mycket de än övar i duschen eller tar dyra sånglektioner, eller hur? Vissa kan aldrig bli pianist, helikopterpilot eller grävmaskinist, de har helt enkelt inte den motoriska begåvning som krävs och kan aldrig träna upp den heller. Så orättvist är det. Men samma person kan i gengäld bli skicklig i någon helt annan ”gren” där koordinationsfenomenet helikopterpiloten inte har en chans. Kanske schack, grönsaksodling, poesi eller icke-linjär aritmetik vore något?

Vi måste dock genast betona att även om man bara har måttlig eller normal talang kan man nå långt genom enträgen träning och bli hyfsat kompetent och skicklig inom det område man satsar på. I idrottens värld ser man det upprepas gång på gång: de mest träningsvilliga går ofta om talangerna på upploppet. En riktig stjärna är något så sällsynt som en kombination av supertalang och obändig, envis, uthållig träningsvilja. Vem i FC Barcelona har tränat flest antal timmar i förhållande till sin ålder? Jo, men visst, den bäste av dem: Messi! (Enligt en uträkning som tidningen El Sportivo gjorde för ett par år sedan.)

De flesta specifika färdigheter kan förbättras genom träning, liksom teoretiska studier kan ge fördjupade kunskaper inom vilket område som helst, om man är beredd att lägga ner lite jobb.

Många hämmar sin egen utveckling och hindrar sig själva från att bli verkligt kompetenta och skickliga genom att vara rädda för att göra fel. När man tränar måste man få göra fel och begå många små misstag, då och då rent av göra bort sig. Inte för att man lär sig särskilt mycket av misstagen  –  det är ett felaktigt talesätt  –  utan därför att medan man håller på att pröva sig fram och testar olika varianter är det oundvikligt att ibland hamna fel. Det måste man unna sig. (Och unna andra  –  låt nybörjarna göra ett och annat fel, annars vågar de inte träna, och då utvecklas de inte till de kompetenta arbetskamrater och ersättare du behöver.)

 

Motivation

Motivation är drivkraften som gör en beredd att satsa, beslutsamheten att försöka uppnå ett mål, det som gör en beredd att investera tid och energi. Motivationsgraden påverkas av flera faktorer, mest känd av dessa är nog belöningen vid målet, men flera andra är av stor betydelse: till exempel tycka om aktiviteten/arbetsuppgiften, uppleva gemenskap och givande social samvaro, att ha roligt under tiden, att vara stolt över verksamheten, känslan att bli sedd och uppmärksammad och vara behövd, personlig utveckling, lära sig något nytt, känslan av att bidra till något meningsfullt, osv. Kortsiktigt kan även hot och rädsla för att misslyckas verka motiverande, men sådan ”negativ motivation” fungerar inte i längden och sällan i situationer där uppgiften är komplicerad och kräver kreativitet och engagemang. När motiverandet handlar om mer än att övervinna slöhet eller ointresse, alltså när det krävs äkta engagemang, fungerar bara ”positiva” motivationsfaktorer.

Förmågan att sätta upp egna tydliga mål som ligger i linje med ens värderingar, är en förutsättning för att ge sig själv drivkraft. Först när uppgiften känns angelägen kan man prestera riktigt bra. Otydliga mål, rädsla eller andra dunkla drivkrafter leder sällan till goda prestationer, därför att man då helt eller delvis agerar efter en indirekt agenda, och lägger för liten andel av sin tid och kraft på beteenden som leder till det verkliga målet.

Ett australiensiskt forskarteam genomförde för några år sedan en internationell undersökning av hur ”vanliga” människor (icke-idrottare) upprättar mål för sig själva. De fann att endast tre procent utnyttjar möjligheten att förstärka sin egen drivkraft med tydliga livsmål. Vilket slöseri! Det innebär ju, om undersökningen stämmer, att nittiosju procent av mänskligheten går omkring och är onödigt oengagerade i sina egna liv. För det är nämligen så att utan ett tydligt, angeläget, motiverande mål går man bara på tomgång. Ibland ska vi människor göra just det, men inte hela tiden. Vi mår bra av att emellanåt engagera oss, bry oss, ta i och kämpa för att nå ett värdefullt mål.

Målsättningsprocessen är en klurigare utmaning än man kan tro. Ett tydligt slutmål är för det mesta inte så svårt att definiera (även om många slarvar med det, som vi nyss konstaterade, och därmed går miste om en del av sin egen potentiella drivkraft) men att sätta realistiska och användbara delmål, som vägleder och underlättar, kan vara ännu knepigare. Alltför svåra mål, som uppfattas som ouppnåeliga, påverkar prestationsförmågan negativt. Kruxet är att ofta ”göra mål”, utan att för den sakens skull upprätta så lättuppnådda mål att det blir ointressant.

 

Prioritering

Den tredje förutsättningen för att vara högpresterande är att kunna ange hur viktigt något är i förhållande till andra uppgifter. Prioritering innebär att välja. Och välja bort. Ibland är det inte bara förmågan att identifiera det viktigaste som avgör om man ägnar sig åt rätt saker, utan i vissa komplicerade situationer kan det vara förmågan att identifiera det som inte är avgörande för att nå önskad effekt och sedan aktivt sortera bort det.

Att identifiera det viktigaste är ibland en rejäl utmaning. Det förutsätter ju att man förstår situationen, ser delarna ur ett helhetsperspektiv, förstår i vilken ordning uppgifterna ska tas itu med och så vidare.  Men det är faktiskt lika vanligt att prioriteringsförmågan sviktar i andra änden, alltså där man ska identifiera det som inte ska åtgärdas och avstå från att ödsla kraft och tid på det som just nu är mindre viktigt än det viktigaste.

Konstigt nog är det ovanligt att människor aktivt och medvetet tränar på sin förmåga att prioritera. De som har problem med det blir automatiskt stressade, känner det som om de aldrig hinner med, beroende på att de inte väljer bort det minst viktiga tillräckligt aktivt. För att vara högpresterande måste man ha en väl utvecklad förmåga att välja bort allt onödigt, så att man kan lägga en tillräckligt stor andel av sin energi på det som leder till det högst prioriterade målet.

Lågpresterare tittar ofta förundrat på högpresteraren och tänker för sig själv: ”Hur kan han få så mycket gjort? Var får hon all tid och kraft ifrån?” I själva verket får vi alla lika mycket gjort. Alla skapar vi någonting på vår vakna tid. Men vissa glömmer att prioritera aktivt och då är risken stor att det mest blir luftslott, dagdrömmar, TV-tittande, festande och oväsentligheter som hamnar högst upp på prioriteringslistan och följaktligen blir de upplevelser man ägnar sig åt. Nåväl, ingen kan säga om det är rätt eller fel. Värdesättningen av egna beteenden får var och en ytterst stå för själv. Objektivt finns ingen facit, men många människor som skulle vilja vara mer högpresterande och värdeskapande, och som undrar varför de inte ”får till det”, skulle faktiskt på en gång kunna ändra sin situation om de förde över en del av tiden de lägger på ”lågvärde-beteenden” till ”högvärdebeteenden”, prioriterad tillämpning av sina förmågor och fokusering på det de innerst inne önskar åstadkomma. Som synes hänger detta ihop med förmågan att aktivt upprätta mål åt sig själv, och att rangordna dessa så att de blir något mer än målformuleringar på fint papper.

All prestation är relativ till en specifik målsättning. Det är klokt att formulera mätbara mål och delmål, så att man kan få tydlig feedback om ens ansträngningar för att nå målen är effektiva. Att vara högpresterande innebär inte nödvändigtvis att jobba hårt och långa dagar. Det är viktigare att ha hög verkningsgrad i det man gör. Vissa pseudohögpresterare springer bara runt och stänker svett och rör upp en massa damm utan att åstadkomma något av värde.

Sammanfattningsvis har vi alltså konstaterat att prioritera innebär att rangordna uppgifter. Det mindre viktiga ska skjutas undan för att det viktigaste ska göras först. Ibland kan nedprioritering betyda att identifiera det som faktiskt aldrig förtjänar min tid och min energi. (Kanske någon annans dock, och i så fall ska jag se till att denne någon tar över.)

Att klara det förutsätter att man kan zooma ut, se den stora bilden, se proportionerna mellan ingående delar. Prioriteringsprocesser är alltid relativistiska, det vill säga en saks viktighet bestäms av hur viktiga andra saker är. Ytterst, eller rättare sagt innerst, finns bara en facit, en bakgrundsbild mot vilken allt annat kan mätas, och det är grundvärderingarna. För en grupp handlar det om varför vi är en grupp, vad vi ska åstadkomma som tillmäts värde (för oss själva och för andra). För en individ handlar det om vem jag vill vara, vilken sorts människa jag vill vara. Vad tycker jag är viktigt här i livet? Vad vill jag åstadkomma? Vad ger mig en känsla av att ingå i något viktigt och bidra till något som gör skillnad? Vadå ha ett bra liv – vad menar jag med det?

Om man inte kan svara på de frågorna blir det svårt att i praktiken i varje enskild situation urskilja det som är viktigast och prioritera rätt.

 

Fokus

När prioriteringen är avklarad återstår att göra något åt det hela och koncentrera sig på det man har prioriterat upp på översta raden. Det är här fokuseringsförmågan kommer i spel och gör så att man riktar sin mentala kraft på utförandet av ett moment i taget, ägnar sig åt en sak i sänder och gör färdigt varje steg, inte låter sig splittras av störningar, inte hoppar från det ena till det andra till det tredje och tillbaka igen, utan stannar kvar i en aktivitet tills den är klar.

En sak som kännetecknar högpresterare är deras förmåga att använda sig av processmål. Det innebär, när det fungerar, att man använder sig av tydliga bilder av de beteenden man ska använda, hur de utförs på bästa sätt. Genom användande av sådana processmål kan man njuta av att vara på väg och tycka om att vara inbegripen i själva aktiviteterna som leder mot huvudmålet.

Många begåvade och talangfulla, potentiella högpresterare faller på att de, när det verkligen gäller, tappar fokuseringen på det delmoment i processen de är mitt i, och i stället börjar oroa sig för att kanske inte nå slutmålet. Då blir man nervös och tappar ”närvaron och den goda känslan mitt i steget” som är en förutsättning för att känna entusiasm och ha tillgång till hela sin skicklighet.

Inom idrottsanknuten mental träning har man länge förstått vikten av att lära sig fokusera på utförandet av varje moment i tekniken med ett avspänt förhållningssätt, utan att försöka kontrollera sig själv, och utan att fundera på resultatet. En klassiker i litteraturen om mental träning är boken Det inre spelet av Timothy Gallwey. Där beskrivs hur framgångsrika tennisspelare inte i första hand försöker vinna matchen på resultattavlan, utan den inre matchen, som går ut på att göra sitt bästa. Om det är bättre än vad motspelaren kan prestera vinner man även den yttre matchen, men det viktiga är att vinna den inre. En spelare som börjar reta sig på egna misstag, och blir rädd för att begå fler, tappar sin avspända fokusering på den egna tekniken, och kan då inte längre spela på toppen av sin förmåga. Nervositeten tar överhanden, och då vinner man inte jämna matcher.

Ingvar Bengtsson ger i sin bok Ketchupeffekten en utmärkt skildring av denna aspekt av fokusering i ett återgivet samtal med Tomas Fogdö om hur han använde sig av processmålbild i stället för resultatmålbild:

”Det gäller att bara ta en käpp i taget.”

”Vad menar du med det?”

”Jo, det känns mycket enklare för mig att göra en sak i nuet. Hur det sen blir totalt sett (i tävlingen) får man se. En käpp i sänder – och hur jag sen åker i övriga svängar är en senare fråga. Vad som händer fem portar längre ner kan jag ju inte påverka nu. Jag blir lugn om jag tänker på det sättet, det känns så enkelt.”

”Någon mer målsättning?”

”Ja, att ha en positiv attityd under hela banan, oavsett om det är i början eller slutet, första eller andra åket, så att jag inte ändrar inställning beroende på hur jag har åkt i jämförelse med andra. Ja, så kanske jag vinner en och annan världscuptävling också. Men det får jag se hur det blir med den saken.”

Tre veckor senare vann Thomas Fogdö världscupen i slalom.

Personer med en grundmurad utvecklingsattityd (som ständigt vill förbättra sig och lära sig något nytt) har lättast för att engagera sig i processmål och blir därigenom ofta framgångsrika även om deras talang och tekniska skicklighet inte är på topp.

Det gäller att lära sig fokusera på det man kan påverka.

 

”Gud, ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra,

mod till att förändra de saker jag kan

och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två.”

 

Dessa kloka ord lär Frans av Assisi (1182-1226) ha uttalat. Vi fokuserar väl alla ibland på sådant som vi faktiskt inte kan påverka. Vi försöker alltför ofta ändra på andra människor, kollegan, sambon, barnen, frun eller mannen. Men vi kan inte ändra på andra människor. Vi kan bara ändra oss själva. Ett exempel från idrottens värld: Hockeyspelare kan inte påverka hur bra, eller dålig, motståndarens målvakt är. Men de kan påverka om pucken faktiskt skjuts mot honom. Om de inte skjuter på mål blir det definitivt aldrig mål. Men om de skjuter ofta så kommer även den bästa målvakten förr eller senare att släppa någon puck förbi sig. Så det gäller att fokusera på det man kan påverka, det vill säga hur man själv beter sig.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att en kraftfull fokuseringsförmåga ofta krävs för att omsätta sina prioriteringar i handling. I verkligheten är det inte ofta vi får vara ostörda så att vi i lugn och ro kan ägna oss åt en sak i sänder, fullgöra delmomenten i tur och ordning, utan vi måste kämpa för att inte distraheras och komma av oss. Fokusera innebär att rikta och hålla kvar uppmärksamheten på det man ska hålla på med just nu.

Fokusering innebär också att uppbåda den mentala kraft och intensitet som uppgiften kräver. Det kravet beror på situationen och miljön, ju stökigare desto mer mental energi går åt. När man är trött, sömnig eller frånvarande fungerar inte detta, och då blir man påtagligt lättstörd och splittrad, okoncentrerad och ineffektiv.

 

Mod

För att bibehålla handlingskraften inför en tuff utmaning krävs många gånger att man är förberedd på att man får stå ut med en del obehag. Att veta i förväg att något moment kan bli besvärligt och obekvämt får inte en högpresterare att backa undan, utan då biter man ihop och tar sig igenom det hela utan att bry sig om att det blir ansträngande och svettigt, kanske rentav obehagligt. Vissa personer har aldrig tränat upp sin ”stryktålighet”, och de förstör sin egen entusiasm så fort de anar att det kommer att bli obehagligt, och hindrar sig därigenom från att vara högpresterande.

En gren inom den psykologiska forskningen har tittat på detta och myntat begreppet frustrationstålighet. Det står för hur tålig man är för obehag av olika slag, hur bra en person är på att stå ut med att det är obekvämt utan att komma av sig.

God frustrationstålighet innebär att man är beredd på att vid behov ta i och anstränga sig så att det ”svider”. Ibland kan det handla om att förberedelserna består i så hård träning att det blir mycket obekvämt, men en målinriktad högpresterare bryr sig inte mycket om bekvämlighet, utan gör det som krävs ändå.

Den som har låg frustrationstålighet kan tappa all entusiasm inför en uppgift bara för att man blir smutsig, svettig, andfådd, myggbiten, törstig, hungrig, stressad eller något annat kortvarigt obehagligt som man skulle kunna lära sig att hantera. En annan gång kanske det handlar om att man måste utstå kritik och ifrågasättande från andra, eller kanske rentav att man får ta en konflikt för att kunna fullgöra sin uppgift.

Högpresterare vågar välja bort det onödiga och ”gå rakt på mål” även när det medför skäll och motarbetande från personer i omgivningen som omhuldar traditionella beteenden. Modet att söka egna vägar och ifrågasätta ”gamla sanningar” består inte bara i socialt kurage, utan också i förmågan att själv pröva hypoteser och kritiskt utvärdera egna försök utan förutfattade meningar. Sedan gäller det att våga lita på sin egen bedömning även när den ifrågasätts av andra som ”vet bättre”.

Ytterligare en vanlig variant av frustrationstålighet handlar om att stå ut med att ett moment i prestationen är tråkigt. Det är också en form av mod att kunna ha tråkigt en stund utan att för den sakens skull komma av sig eller vika ner sig.

Är du en handlingskraftig person? Om du svarar ja, har du säkerligen haft förmånen att ha människor omkring dig som har litat på att du ska klara saker på egen hand och låtit dig försöka några gånger innan du fick till det.

I begreppet mod kan vi även lägga in en aspekt som vi tittade på ur en annan infallsvinkel tidigare i stycket om kompetens, nämligen modet att göra fel, vilket är förutsättningen för att våga pröva, testa och träna. Modet att ge sig själv (och vid behov andra) uppmuntran och beröm för ett gott försök, inte för resultatet i sig, är i många sammanhang avgörande för att man ska utvecklas och bibehålla sin positiva energi inför riktigt tuffa utmaningar.

Som du förstår av ovanstående är även mod en träningsbar mental färdighet. Delvis består den i förmågan att bibehålla sin entusiasm i stället för att fokusera på det obehagliga.

 

Energitillgång och uthållighet

Den sjätte dimensionen handlar om förmågan att långsiktigt kombinera prestation med välbefinnande, ork och uthållighet. I praktiken handlar det om en balans i vardagen mellan ansträngning och återhämtning.

Läs mer under rubriken "Positiv stress är nödvändig för god hälsa".